Denna hälsningen framfördes av Katarina Hallefjord på Eriks begravning, från mig:
Det kanske är här och nu i denna stund som jag
som först ska förstå att du aldrig mer
ska komma hem och vila upp dig hos mig.
Du frågade en gång: - Mamma, när blir man vuxen?
Jag svarade att det blir man aldrig.
Du hade lite svårt att acceptera det - du ville så gärna bli vuxen.
Men idag har din mamma blivit vuxen. Det måste man vara
för att orka bära den sten som finns i bröstet av sorg och saknad.
Du var så klok, du visste så mycket och du hade svar på allt.
Du hittade i svampskogen och kunde aldrig förstå varför din mamma
alltid måste förvilla sig bland kantarellerna.
När du lagade dina middagar undrade du alltid
om det var det godaste vi någonsin ätit.
Det var klart att hela familjen tyckte det var gång.
Du var en klippa när vi barnvaktade. Vi fick lägga upp strategier
för att kunna täcka alla vinklar och vrår.
Du tyckte det var barn överallt, men vi klarade det tillsammans.
De undrar vilket moln du sitter på?
Det är nog det ulligaste, svarar jag, för du ville ha det bekvämt.
På sista tiden eskalerade ditt drogmissbruk som du kämpat mot i många år.
Vi pratade om det och vi visste nog, både du och jag, att det bara kunde
sluta på ett sätt om du inte satte stopp.
Du var för ung för att dö men för gammal för att få hjälp.
Så krass är verkligheten idag.
Jag vet att du fick somna in lugnt och fridfullt.
Dina världsliga beskymmer är till ända och jag ska bara
minnas allt det ljusa.
Tack för allt mitt älskade barn.
Vi ska vinka till dej, där du sitter på ditt moln.
Mamma Gittan.
kram fina Gittan och självklart sitter Eric på sitt moln och vinkar än
SvaraRadera